Varför ska det vara så svårt?

Tänk att en så enkel sak som kärlek kan vara så förbaskat svårt, ja då menar jag hemskt svårt. Två människor med olika bakgrunder en helt annan uppfostran eller kanske bara en helt annan livserfarenhet som ska bo ihop, samsas, förstå varandra och älska varandra villkorslöst vissa av oss har olika mål och drömmar i livet. Den ena kanske är mer aktiv medans den andra är mer passiv, partner kan vara pessimist medans den andre är positiva klubben själv. Men vad är det som gör att allt fungerar? Som gör att två så olika människor kanske lever hela sina liv tillsammans tills döden skiljer dom åt?

Jag vill gärna tro att det är dom små sakerna som gör det. Att man alltid hittar nåt att tala om eller att man kan skratta tillsammans även i de svåraste stunder att man försöker stötta och hjälpa varandra även om intresset inte ligger på topp för vad den andra partnern kanske gillar i hobbyväg/ fritidsintresse kanske man tar sig tid att rå om varandra och aldrig glömmer bort att bry sig. En spontan kram kan göra så mycket för hjärtevärmen eller bara att man lägger sig ner i soffan och håller om varandra framför tv:n en stund. För mig känns det viktigt med närhet och då menar jag inte att man ska klänga på varandra i tid och otid men att det inte ska vara främmande att mysa lite ibland. Jag skulle kunna klara mig bra  i ett liv i celibat om jag bara fick närhet och ömhet, förståelse och kanske till och med vilda diskussioner. Man lever bara en gång och då jävlar vill jag leva fullt ut också. Jag vill att mina barn ska kunna titta på sina föräldrar och tänka att dom där två tokarna älskar verkligen varandra, att dom ska växa upp i ett hem fullt av kärlek och värme ljus musik tokerier diskussioner motgångar som vi klara av tillsammans och lyckliga minnen vi ser tillbaka på med ett leende på läpparna. Är det verkligen så mycket begärt?! Kan det verkligen vara så svårt? Och vad är hemligheten?